Diana - vet mest och bäst!

I torsdags var jag på kalas hos födelsedagsbarnet Ylva.
Hennes söta lilla dotter har en tedens till att skrika så fort jag börjar prata med henne.
Alltid, alltid! Jag pratar lite med sötisen och efter en liten, väldigt liten stund
börjar hon tjuta. Första gångerna gjorde det lite ont i mitt jag-giilar-bebisar-hjärta
men Ylva hävdar att det inte är personligt, hor gör så mot alla.

Så i torsdags blev ja överlycklig, första gången jag pratade med lillan
gjorde hon en repsir av alla andra gånger och gillade inte mig.

Men senare pratade vi glatt med varandra, hon satt i mitt knä
och jag fick minsann ett leende eller två av söta flickan.

Så lycklig över detta att jag knappt reagerade när hon kräktes på min arm och mina jeans.
Hennes leende mot mig var värda lite babykräk.

Nästan så att jag blev så blödig av hennes leenden att jag grät en skvätt av värme i hjärtat.

Puss till söta lilla Minea från Diana