Diana - vet mest och bäst!

När jag var liten, i början av 1980, eller jag är ju faktiskt född exakt 1980
så alla år efter det, hela 80-talet igenom var det lite läskigt att vakna på natten
i huset i Skintaby. Inte för att det låg mitt ute i ingenstans och inte för att det var
omringat av mörka åkrar utan för det där läskiga, fast igenkännande leendet i köket.

Vaknar på natten och vill ha vatten.
Får tända i hallen där uppe, gå ner för den knarrande trappan till hallen,
passera farstun sen är man i köket.
Tänder lilla lampan ovanför vasken, tar ett glas i skåpet och sen gå fram till kranen.
Till höger om kranen står glaset, glaset med leendet.
Översta raden av mammas löständer ligger i vatten i detta glas och ler:
Törstig Diana?


Sen var 80-talet slut, 90-talet tog sin början och tekniken var bättre (läs: mamma var inte lika rädd
för tandläkaren och efter flera års tjat vågade hon äntligen lägga sig i stolen hos hemska mundoktorn
men istället för att erkänna sin rädsla säger mamma idag att man bara kunde göra bryggor innan,
därför fick hon vänta så länge, hon var inte ett dugg rädd).
Mamma fick stifttänder och leendet i köket på natten i Skintaby är borta!

Kyss från flicka som tänker på skräckfilm när hon ser löständer i vattenglas!