Diana - vet mest och bäst!

När jag gick i lågstadiet, kan inte påminna mig om det var i tvåan eller trean, iaf blev jag kär.
Kär på det sätt man blir i småskolan. Pojken hade så fina ögon.
Man vågar inte titta på personen och framför allt inte prata med objektet för
ens småflickskärlek!
Han var en klasskompis storebror som dessutom gick i min storasysters klass.
Värsta coola korven var han, blont,  lite lockigt hår och finafina blå ögon.
Pinsamma Diana skrev ett kärleksbrev och postade till killen, minns fortfarande adressen.

Han ringde mig, tror mamma svarade.
Jag tog luren och hörde:
- Hej, det är Martin.

Jag blev nervös,rädd och helt ställd och la på luren.
Tvinagde familjen att låta bli att svara när det ringde nästa gång.

Skämdes som fan och dog när jag tvingades gå till skolan, som tur var gick vi nte på samma
skola då killen är tre år äldre och förmodligen hade han inte sagt något till sin bror
för inget sa något till mig i skolan.

När jag tänker på det idag skäms jag som fan.
Det där brevet i det rosa "My little pony"-kuvertet!
Gulligt......eller not!!!!

Kom att tänka på det idag när jag träffade honom på Hemköp.
Ingen av oss har någonsin nämnt det där brevet
och jag tänker minsann inte göra det och jag hoppas
att han inte heller har några planer på att någonsin ta upp det!!

Han är fortfarande pojken med dom fina ögonen!

Kram från Diana som var pinsam redan som liten flicka och idag tycker att kärleken är knasfarlig men fan vad härlig,knasfarligt är härligt!