Diana - vet mest och bäst!

 

Jahopp, i fredags fick jag ytterliga en briljant ide´som just när jag kom på den verkade så bra.
När jag gick hemifrån kändes det kanske inte lika käckt men eftersom att jag faktsikt fick
för mig att jag skulle göra det, var jag tvungen. Här kommer tvångstankarna in i bilden.
Jag var tvungen att ta med kära cupcaken, min första känsla sa ju mig det och då kunde jag ju inte
lämna stackars kakan på vägen, det fanns väl en mening med den känslan.
Tänkte ge den till en vän, en vänsklaig gest liksom.
Vad jag fick den ide´n ifrån vet jag inte men jag försvarar mig med att det kunde varit lite gulligt, ha ha.
Så stackars lilla choklad cupcaken fick följa med på stan. Och jag var verkligen rädd om den lilla
chokladgrejen i min hand. Fan, om nån hade petat på den hade jag nog böjat lipa, så
rädd var jag om den. Ställde den på bordet en stund och vaktade den, dansade med den i handen.
Efter två timmar var cupcaken rätt död och inte överlämnad till nån.
När choklad var väldans lessen och silverkulorna trillat av kände jag att det nog var bäst att
säga farväl till kvällen skötebarn.
Den hamnade på gatan den lilla stackarn!

Chockladpuss från Diana vars syster passade kakan vid ett tillfälle, danke.