Diana - vet mest och bäst!

Av nån underlig anledning vaknade jag med ångest imorse.
Var en evighet sen jag hade ångest så det var ju trevligt
att känna att jag lever iaf. För när man har ångest vet man fan att man lever.

Stackars dessa människor som går omkring med ångest nästan varje dag,
fy för i helvete! Inte lär man ju vänja sig heller.

Som om inte detta vore nog fick jag även lite påminnelse
om att jag lever när jag helt plötsligt inte kunde andas längre.
Eller, det kanske inte var så helt jävla plötsligt och givetvis
kunde jag andas.

En liten stund senare kände jag jävla av att jag levde på riktigt.
PANIK. Ringde min syster och viskade fram: andnöd.
Hon var dock inte så fantasifull idag, i vanliga fall brukar hon berätta
något som distraherar mig, men hon hade inget spännande att komma med.

Så nu sitter jag har med tjock hals, kan inte röka och har ett möte att förbereda
inför morgondagen. Massa papper att läsa genom och på detta ska det göras anteckningar.

Sen är det ett annat möte på tisdag, läsa papper, anteckna och framföra anteckningarna.
Orka koncentrera mig på det, äh nä!

Men fan, jag ska inte klaga, finns dom som har det värre,
barnen i Biafra tex eller dom som växer upp i krig.

Puss från tjej som har ett överaktivt sympatiskt nervsystem.