Diana - vet mest och bäst!

Min nervositet inför ingreppet imån har övergått till
en rädsla för vad som kan tänkas upptäckas.

Jag har vankat runt här i min lägenhet, ringt syster
och gnällt:

- Linda, jag klarar inte detta!
- Linda, visst kommer allt gå bra?!

Försökt pyssla med annat men nä, i min värld
har jag redan den allra värsta sjukdomen och min
hypokondriska hjärna har fått för sig att jag känner på
mig att jag helt säkert är sjuk!

Jag VET helt plötsligt att något är fel!

Så jag struttar helt enkelt omkring lite smått skraj
(läs:livrädd), pillar med alla saker, städar lite, tokskickar sms
till alla jag känner. Allt för att ockupera magontet som
kommer från min hypokondriska hjärna.

Summan av kardemumman:
En smått förvirrad Diana går runt och nöter på golvet,
ringer syster, räknar timmarna, småsvettas och upprepar mantrat:
"det kommer gå bra"!

Puss från ängslig Diana.