No, no fun at all!
Amanda om Död eller levande?:
"Har din mamma slutat med sina bravader?! Jag tycker det är hysteriskt
roligt att läsa din beskrivning av konstigheter som händer.
Men nu var det längesen jag fick brista ut i skratt!=)"
Jag skulle nog kunna hitta något komiskt även i saker
som är väldigt tragiska. Det är ju ett bra sätt att ta sig genom
jobbiga saker.
Men nej Amanda, min mamma gör inte så många konstigheter längre.
The thing is: mamma är väldigt sjuk och helt enkelt helt kaputt.
Det största problemet är väl att vi faktiskt inte riktigt vet vad som har hänt!
Mamma kan inte gå, stå, förflytta sig eller lyfta saker som väger mer än ett äpple.
Noll muskelstyrka någonstans i kroppen, svag, blek med putande ögon
men frågar man mamma hur hon mår svarar hon såklart BRA!
Men vad är det som har hänt?!
Mamma kan inte gå alls nu, sitter i rullstol hela dagarna och ska
hon förflyttas måste det användas en turner. Hemtjänst några gånger
om dagen och pappa sköter rulejansen. Hon måste ha blöja 24/7, hjälp
med personliga hygienen, ja det finns nog inte mycket mamma klarar just nu.
Hon kan knappt hålla kaffekoppen själv.
På något sätt verkar det som att alla muskler i kroppen slutat fungera.
Armarna och benen kan hon knappt styra, ansiktsmimiken är
inte den samma. Hon kan inte hålla inne det som naturligt ska ut
så dom musklerna verkar inte heller funka. Ändtarmen har krypit
ut och något har hänt där fram med. Tur i oturen att mamma opererat bort
sin livmoder annars hade väl den också trillat ut.
Nej, något är fel med musklerna i kroppen men vad?!
Mamma hade en stroke i somras men den ställde inte till med så
mycket bekymmer. Nu trodde dom att hon fått en ny stroke men inget
hade förändrasts sen röntgen i somras.
Så jag har svårt att tro att något som inte syns på röntgen gör såhär
stor skada! Dessutom går det succesivt utför. När mamma åkte hem från
sjukhuset gick hon med rollator.
Nu, tre veckor senare är hon typ lam liksom.
Och det suger hårt att det är så här, det är fruktansvärt jobbigt att
se sin mamma på detta sättet. Det är jobbigt att se hur det tär på pappa
och det är jobbigt att inte veta!
Jag måste liksom sluta tänka efter att jag konstaterat hur tragiskt
det är. Mamma kommer inte kunna bo hemma så länge till, den tanken poppar
upp men sen kan jag inte tänka på den längre.
Och visst poppar tanken om hur länge mamma har kvar upp
och den tanken måste man stoppa så fort den poppar upp!!
Visst lever min mamma men hon är inte samma mamma och det
finns en sorg i att tänka att det aldrig kommer bli som innan.
Sorg, det är nog det vi upplever just nu. Sorg över hur det är
och att det inte kommer bli som vanligt igen.
Nä fy fan, just nu suger det fett!!
Söndagskyss som ska heja på Sverige idag - BRONS!!
"Har din mamma slutat med sina bravader?! Jag tycker det är hysteriskt
roligt att läsa din beskrivning av konstigheter som händer.
Men nu var det längesen jag fick brista ut i skratt!=)"
Jag skulle nog kunna hitta något komiskt även i saker
som är väldigt tragiska. Det är ju ett bra sätt att ta sig genom
jobbiga saker.
Men nej Amanda, min mamma gör inte så många konstigheter längre.
The thing is: mamma är väldigt sjuk och helt enkelt helt kaputt.
Det största problemet är väl att vi faktiskt inte riktigt vet vad som har hänt!
Mamma kan inte gå, stå, förflytta sig eller lyfta saker som väger mer än ett äpple.
Noll muskelstyrka någonstans i kroppen, svag, blek med putande ögon
men frågar man mamma hur hon mår svarar hon såklart BRA!
Men vad är det som har hänt?!
Mamma kan inte gå alls nu, sitter i rullstol hela dagarna och ska
hon förflyttas måste det användas en turner. Hemtjänst några gånger
om dagen och pappa sköter rulejansen. Hon måste ha blöja 24/7, hjälp
med personliga hygienen, ja det finns nog inte mycket mamma klarar just nu.
Hon kan knappt hålla kaffekoppen själv.
På något sätt verkar det som att alla muskler i kroppen slutat fungera.
Armarna och benen kan hon knappt styra, ansiktsmimiken är
inte den samma. Hon kan inte hålla inne det som naturligt ska ut
så dom musklerna verkar inte heller funka. Ändtarmen har krypit
ut och något har hänt där fram med. Tur i oturen att mamma opererat bort
sin livmoder annars hade väl den också trillat ut.
Nej, något är fel med musklerna i kroppen men vad?!
Mamma hade en stroke i somras men den ställde inte till med så
mycket bekymmer. Nu trodde dom att hon fått en ny stroke men inget
hade förändrasts sen röntgen i somras.
Så jag har svårt att tro att något som inte syns på röntgen gör såhär
stor skada! Dessutom går det succesivt utför. När mamma åkte hem från
sjukhuset gick hon med rollator.
Nu, tre veckor senare är hon typ lam liksom.
Och det suger hårt att det är så här, det är fruktansvärt jobbigt att
se sin mamma på detta sättet. Det är jobbigt att se hur det tär på pappa
och det är jobbigt att inte veta!
Jag måste liksom sluta tänka efter att jag konstaterat hur tragiskt
det är. Mamma kommer inte kunna bo hemma så länge till, den tanken poppar
upp men sen kan jag inte tänka på den längre.
Och visst poppar tanken om hur länge mamma har kvar upp
och den tanken måste man stoppa så fort den poppar upp!!
Visst lever min mamma men hon är inte samma mamma och det
finns en sorg i att tänka att det aldrig kommer bli som innan.
Sorg, det är nog det vi upplever just nu. Sorg över hur det är
och att det inte kommer bli som vanligt igen.
Nä fy fan, just nu suger det fett!!
Söndagskyss som ska heja på Sverige idag - BRONS!!
Kommentarer
Trackback
