Diana - vet mest och bäst!

När jag hoppade från trampolinen första gången hade jag en speciell känsla.
Jag var ganska rädd och vågade egentligen inte men jag liksom tvingade
mig själv att ta ett steg längre ut på brädan. Funderade lite på om
jag skulle eller inte och sen tvingade jag fram ett steg till.

En skräckblandad förtjusning där ena tanken var hur spännande och fräsigt
det skulle vara när jag landade i vattnet efter hoppet och den andra tanken
var att det var läskigt och att jag inte ska hoppa.

Då stod jag där på trampolinen i några minuter och velade samtidigt
som jag klev närmre kanten och tillslut vann tanken att det skulle vara fräsigt.
Jag fick liksom tvinga mig själv att hoppa trots att jag egentligen inte vågade.

Och sen var jag för jäkla nöjd att jag gjorde det och tyckte det var himla skoj
och hoppade från trampolinen massor med gånger efter detta.

Känslan av att trissa mig själv till att våga, den känslan fån trampolinen, återkommer
i en del situationer för mig och idag hade jag en sån känsla.

Jag gjorde något jag egentligen tycker var ganska läskigt och förmodligen inte hade
vågat göra om jag inte ställt in på 100 % till att våga.

Men det vara bara att göra det, liksom hoppa ut från trampolinen och hoppas på det bästa.



Söndagskyss från tjej som hellre skrattar med syndarna än gråter med helgonen!